Pannkakorna lever kvar

Nyligen fyllde min lille son år och vi firade honom i ­vänners sällskap med ett stort tårt­kalas. Men inte vilken tårta som helst, utan en tårta som lillen och farmor trollade fram tillsammans. Att se ­sonens glada min, medan han vispade grädden, och farmors kärleksfulla blick på hans ansikte värmde mitt hjärta.
Ingredienserna var noga valda, och tårtan såg sagolik ut. Lager på lager med grädde och maräng, och slutligen nyplockade bär som prydde toppen. Farmor hade till och med tagit med sig ett vackert fat från anrika Gustavsberg med färgerna gult och blått som tårtan gjorde sig så bra på.
Förutom tårtan hade farmor lagat sina berömda broccoli- och spenatpajer, som skulle avnjutas med en stor grönsallad och diverse tilltugg.

Barnen fick dessutom hallonsaft och godis, för man fyller ju bara år en gång om året. Kalaset var så lyckat, och några timmar senare tackade gästerna för sig, leende och belåtna. Vi var alla så glada att fira vår lille son, mästerkocken från Skåne, som trots sin ringa ålder kan laga många goda rätter. Tyvärr kan jag inte ta åt mig så mycket av äran, det är hans pappa och farmor som är de riktiga inspiratörerna.
Men det vi inte anade var att detta kalas var det sista som sonens älskade farmor kunde delta i. Bara några dagar senare gick hon bort, mycket hastigt och fullständigt oväntat. Hon lämnade oss i stor sorg. Vårt sista farväl till denna fantastiska kvinna tog vi i en sal på intensivvårdsavdelningen.

Sorgen över att aldrig återse henne griper tag i mig medan jag skriver dessa rader, och tårarna bara rinner. Vid hennes dödsbädd var vi i total chock, kontrasten var så stor till hur hon bara några dagar tidigare värmt våra hjärtan på sonens födelsedag.
När vi skulle lämna rummet och farmor tröstade ­lillen mig plötsligt med orden: »Mamma, vet du, farmor är alltid hos oss«.
Jag svarade att det är sant, hon är en ängel nu. Men lillen rättade mig: »Nej, mamma, vi blir spöken först, precis som Laban. Kom vi går nu, jag lovar lära dig laga farmors pannkakor, jag kan recepten.« Sedan la han ett stort rött hjärta, som han hade ritat, på farmors täcke. Vi lämnade sjukhuset med all världens sorg i våra ­hjärtan, medan sonen fortsatte berätta om alla mat­rätter farmor lärt honom laga.
När jag blundar ser jag hur hon ler mot sitt lilla barnbarn från sin himmel, vår älskade vackra farmor.