Med barnens skaparglädje på menyn

Kön som ringlar sig fram till kassan är lång men bara en tvärhand hög och skimrar i grönt från alla neonfärgade dagisvästar. Den går snigelsakta fram eftersom valet vid kassan verkar vara svårare än att hitta parkering i innerstan. Men åh, den som väntar på något gott!
 Jag var i Amsterdam för några veckor sedan och besökte en extra­ordinär liten kaférestaurang som hette Kinderkookkafé.
Det fantastiska var inte det mysiga läget vid Vogelpark med gröna öppna ytor runt omkring. Inte heller var inredningen, i bjärta färger och med stora fönster mot gårdens små kryddplanteringar, överväldigande imponerande.

Det var när man kom fram till kassan som det blev intressant. Dels för att den bara nådde mig strax över knäna, dels för att menyn bestod av fotografier av alla maträtter och bakverk. Men framför allt för att det här är ett fik och en restaurang som helt utgår från barnen. Från deras behov och deras skaparglädje.
Här väljer barnen själva vad de vill äta, sen får de ingredienserna på en liten bricka och tillåts baka ihop sin lunch eller mellanmål på egen hand. Det kan vara leende smörgåsar med paprikamun, överglaserade muffins, pizza eller småkakor. Och är man lite större kan man komma på kvällstid och laga mat till restauranggäster från kvarteren runtomkring. Traditionella holländska rätter eller kanske italiensk husmanskost. Underbart och inspirerande. Men som svensk frågar man gärna: Är det ekologiskt? Är det nyttigt och näringsrikt? Är det pedagogiskt?
Svaret på Kinderkookkafé är entydigt. Det är lustfyllt.

När debatten blåser upp om skolmat och mellanmålen på förskolan så pratar vi nästan alltid om näringsvärden i Sverige. Så fort det handlar om barnen ligger vitaminhalterna i fokus. Men vilken nytta gör egentligen den nyttiga maten som ligger kvar på tallriken eller kastas ner i sophinken? Varför pratar vi så väldigt sällan om att det ska vara kul och fint och gott?
På barnens kafé i Amsterdam sitter en fyraåring och slickar i sig den skära glasyren från en muffins. Några skolpojkar står i täckjacka och lägger ost på sin pizzadeg. I köket jobbar två praopojkar i 11 års-åldern och en före detta alkoholist på rehab.
Det är inte särskilt tillrättalagt och kanske inte ens så väldigt pedagogiskt. Men jag är övertygad om att alla går därifrån med ett leende på sina sockersöta läppar och jag tror också att restaurangscenen i Amsterdam är tryggad för många årtionden framöver. Och förresten, varför ska det finnas ett mål med allt vi gör för barnen? Det kanske bara kan få vara en liten stund av glädje.