Mamma till en femårig kock

Ja, jag vet att jag helst av allt vill att min lille pojke ska bli en världsberömd arkitekt, en geniförklarad musiker eller astronaut. Men han har bestämt sig. Att jag är utbildad syokonsulent eller rättare sagt studie-och yrkesvägledare, har ingen betydelse. Mina vägledande ord ekar tomt. Min lille vet precis vad han ska bli.

Han avslöjade sitt framtida yrkesval för mig redan när han var tre och ett halvt år. En dag när han hjälpte mig att grädda pannkakor så utbrast han i ett glädjesprudlande skratt av blotta åsynen av de första pannkakorna på det stora turkosfärgade fat som han själv hade valt. Sedan berättade han att han minsann ska bli kock när han bli stor, och då ska han ha en egen restaurang. Jag tog det hela med en nypa salt. Jag tänkte väl att han kommer att glömma det med tiden. Med all respekt för alla kockar och deras fantastiska jobb medger jag att jag blir orolig över hans yrkesval. Lågavlönad och sönderstressad, det är vad jag själv minns från mitt tidigare arbete som köksbiträde på en restaurang.

Nyligen när jag och lillen var och handlade imponerade han stort på mig. Min lille prins valde nämligen rå­varorna med mycket omsorg, han luktade på dem, kände på dem och kollade priserna. Och ibland bad han mig att jämföra prisskillnaderna, då hans matte inte räckte till. Han påminde om en liten Sherlock Holmes som var på god väg att lösa Matmysteriet. Han luktade på paprikan och valde efter färg, och påpekade att ­brödet ska man kolla datum på.
Bara fem år gammal och redan en expert, klokare än jag. Nyfiken och stolt följde jag hans steg i matbutiken.

Ja, han blir nog en enastående kock en vacker dag, och jag hoppas som den feminist jag är, att han tillför några nya rätter med kvinnonamn. Vi har redan så många ­rätter med gubbnamn såsom Biff Rydberg, flygande ­Jakob, sjömanbiff, Wallenbergare med flera. I mitt ­forna hemland må vi sakna jämlikhet och än mindre våga drömma om det, men vi har ändå en del rätter som är döpta efter kvinnor, eller åtminstone efter vår längtan. Ett exempel är Hasratol Moluk, vilket betyder ungefär »den maträtt som fru Moluk älskar och alltid suktar efter«. Det är en omlett på åtta ägg med ett halvkilo kycklinglever, två lökar och några vitlöksklyftor och en massa väldoftande kryddor.
Jag ger upp mina egna drömmar om vad min son ska bli, det är hans liv och det är hans val. Må han bli ännu duktigare än Gordon Ramsey på matlagning. Snällare är han redan.